Jag har ett tag känt ett behov att få utlopp för mina tankar, men aldrig riktigt kommit till skott. Många gånger har jag fått en idé till en text som jag velat dela med mig, men som stannat vid just en idé, för att jag inte varit nära en dator och saknat pennan och papperet.
Det som föranledde till en panik att få skriva var, till min besvikelse faktiskt, politik. Jag hade gärna velat se att mina första inlägg i min nya, fina blogg haft en karaktär av diktande, funderingar, ord som leker med varandra och livsåskådningar. Men så bidde det inte. På vägen hem igår läste jag SvD Debatt och medan jag läste så gled hakan längre och längre ned. När jag hade läst klart försökte jag få stänga hakan, men den, likt hjärnan, hade frusit av förvånelse.
Tidigare hade det publicerats en debattartikel i tidningen, där författarna ville att man skulle införa avdragsrätt för donationer till välgörenhet. Vilket Alliansen tydligen vill, men inte tagit tag i ännu. En replik fanns att läsa i gårdagens tidning, skriven av LO:s chefsekonom samt ytterligare en ekonom på LO.
Deras största (och enda) argument till varför man ska skatta pengar som går till välgörenhet kan sammanfattas detta citat:
Men avdrag för gåvor till vetenskaplig forskning innebär problem ur demokratiska aspekter. All forskning handlar inte om livsviktiga frågor som botemedel mot cancer eller utveckling av miljövänliga bränslen. Om avdrag får göras för gåvor till exempelvis ekonomiska forskningsinstitut, så innebär det helt enkelt en lobbyrabatt./…/Avdrag kan innebära att företag, privatpersoner eller andra kan påverka forskningen genom att stödja en viss inriktning och dessutom få ett statligt incitament att göra så.
Vidare berättar de om hur en person/företag donerar pengar, då får igen det via skatteavdrag och att forskningen ska vara fri. De rika får inte få makt över gemensamma allmänningar och att vi därför ska ha kvar skatten. I början av texten görs även jämförelser med inkomstgraderad rösträttsskala som fanns i början av 1900-talet (jag ser parallellen man vill dra, men vill bara säga att den är fjuttig och alldeles fel att ens dra upp i artikeln). Det är därför viktigt med ett offentligt ansvarstagande.
Jag kan inte säga annat än att det här är, ursäkta, men tamejfan det sämsta jag har läst!
Skulle det bli skattefritt att donera pengar kommer mer pengar att gå till forskningen. Det handlar inte om att man ska få pengar åter via deklarationen eller liknande, utan att av de pengar jag ger bort till välgörande ändamål, så går 100% till välgörenhet och inget till staten. Staten ska inte tjäna pengar på att folk och företag är givmilda och ger bort pengar för att förbättra världen. Jag kan inte ens se varför det skulle vara kontroversiellt. Varför skulle det vara så svårt att ta till sig?
Ehuru de rika skulle skaffa sig fördelar, genom att ge bort stora belopp till vetenskaplig forskning kan jag inte riktigt se. Visst kan jag tänka mig att företag och rika kanske lägger pengar för att främja sina egna mål, men att en skatt däremellan skulle hindra de från att ge bort de pengarna är för mig en fullständig gåta. För att om jag t ex tycker att forskningen om huruvida skatt på donationer är skadligt för välgörenheten är viktig, så kommer jag ju att donera mina 200 kronor oavsett om alla de 200 kronorna går dit eller om en del tas upp som skatt?!!
Jag som ger pengar väljer naturligtvis vart mina pengar ska gå, vilka de ska stödja och vart de gör mest nytta.
LO går vidare i sin artikel och ger exempel på USA, där politikerna får bidrag från företag och rika och därigenom få makt över politiken. Politik är inte forskning. Och nu gällde det pengar till forskning, inte till politiken.
Lo skjuter vilt och snett omkring sig i. I början pratar de om högerns bild av vänstern som avundsjuk på rikt folk. Sedan spär de på en nidbild om rika som egocentrerade, som bara gör saker de tjänar på, utan hänsyn till andra. LO borde kanske ta och räta på de bilder de hänger på sina väggar.
